Jag behövde fylla 25 år för att se fantasin om drömprinsen gå i kras. Jag ser film efter annan med äkta kärleks-temat, gråter floder och sörjer att jag inte passar som en pusselbit med någon man där ute.
Verkligenheten är på väg att hinna ikapp mig och kanske kommer jag efter detta kunna möta någon som inte behöver vara perfekt utan bara mänsklig.
Jag tappar bort mig själv och blir skepptisk. Det är när jag blir intresserad av en kille och jag vet att han också har ett intresse. Underförstått är min skeppsis nödvändig eftersom jag ska komma på hans baktankar med att gilla mig. Det kan ju aldrig vara av äkthet, måste fnnas ett dolt motiv. På vilket sätt ska han såra mig? Vad vill han åt? Jag har lätt att känna mig utnyttjad och tro att folk vill komma åt saker genom mig. Att de bara använder mig för att vinna fördelar. vad komemr detta ifrån? Är Anna-relationen med i spelet? Eller högstadiegänget?
Jag önskar att jag kunde fortsätta vara självsäkra, spontana mig även när han visat att han gillar mig. Men jag har ju fortfarande känslan av att ”bli upptäckt” att vara något som han blir beviken på, jag är rädd för att visa upp den lilla människan inuti. Att han ska bli besviken och vända mig ryggen.
Usch va jag vill bli av med detta, men hur gör man är frågan? Träna upp självkänslan försås men det är inte så enkelt, går för långsamt för att jag ska bli nöjd.
Jag satt framför datorn, var väl en 14-15 år. Hade laddat hem ”Boom boom boom boom, I want you in my room” och spelade den på repeat.
Pappa kommer in. Han frågar något i stil med ”Du ska inte göra läxorna istället?”
Det var en ganska enkel fråga men till svar fick han en hel svallvåg med okontrollerade känslor i blandad kompott. Ångest och ilska, tårar och svett. Han stod och iaktog mig där jag hysteriskt skrek och skakade med dödligt hat i blicken. ”Vad håller du på med?” fnös han och gick därifrån.
Det var något som rev isär mitt hjärta och spred en skrikande smärta i hela kroppen. Jag var besatt av en ond ande. Efter det är det svart, kanske föll jag ihop på golvet och lyssnade på hur min egen ångest talade till mig? Kanske ålade jag mig in i badrummet, ryckte bort mattan och la min dunkande kropp på mammas iskalla klinkersgolv. Kanske gick jag fram till fönstret och förbannade att vi inte var högre upp så jag kunde falla ner därifrån och slippa känns själslig smärta någonsin igen. I mina drömmar kom mamma och torkade mina tårar, höll om mig länge och väl och sa att allt skulle bli bra. När jag hade somnat i hennes knä kom pappa och lyfte upp mig i sin famn och bar mig till min säng. Där fick jag täcket om stoppat kring mig och vaknade nästa morgon med ett glatt humör.
Men det kom aldrig någon och frågade hur jag mådde. Ingen sa att det skulle lösa sig, att det skulle bli bättre. De var livrädda för vad som höll på att hända, det var jag med. De tappade taget om mig under de kommande åren, det gjorde jag med. Efter ett bråk med pappa som följdes av ett självmordsförsök vågade han inte prata med mig mer. Så vi undvek varandra där hemma tills jag flyttade, då var jag nitton.
Jag är maktlös inför mina impulser. De styr mig mer än jag styr dem. Men jag har genom hela livet försökt hitta olika sätt att passa in oss i samhällets ramar och mönster. Nu har jag hittat AA, här ska jag utvecklas, hitta och försonas med mig själv.
En påsk för många år sedan satt jag på ett golv i ett stort tält och människor runt mig sjöng och dansade medan jag grät de största och mest förtvivlade tårarna någonsin. Jag bad att jag inte skulle behöva vara ensam mer, att Gud skulle öppna sin famn och ge mig kärlek och en inre frid som de andra människorna runt omkring mig hade. Jag hade alltid tvivlat på om Gud fanns och inte velat följa med föräldrarna till kyrkan. Nu satt jag här och såg någonstans att Gud fanns, men han fanns på varenda plats utom just på den lilla pölen där jag befann mig. Känslan av att vara ett djävulens barn, att vara övergiven och oälskad kom tillbaka som en tsunami och sköljde över mig. Det var vidrigt. Tidsuppfattningen är vag. Men efter mycket hulkande övergav jag min golvplätt och flyttade mig till en stol på främre raden. Jag gömde fortfarande ansiktet i händerna när en David kom fram och frågade om han kunde göra något.
Ja, du kan be för mitt knä svarade jag. Dansen hade inflammerat båda mina knän och jag kunde knappt stå på det ena benet. Jag hade hört att David hade helat en huvudvärk en gång så det var vad som slank ur mig. Jag kunde sldrig prata högt om själslig smärta, bara kroppslig, den var mer under kontroll.
David lägger en hand på mitt vänstra knä och sluter sina ögon. Jag fylls av tvångstankar, som alltid när jag vet att det är något jag inte får göra. Inuti mitt huvud snurrar svordomarna på bara för att de inte får och jag tänker igen att jag är ett djävulens barn, förtjänar inget bättre, förtjänar inte att vara här.
Efter en stund tar David bort handen från mitt knä och frågar nyfiket hur det känns. Jag vet inte, svarar jag. Knät är fylld av värme från Davids hand och det känns fint, men förutom det vet jag inte hur det känns. Jag känner efter när jag är på väg tillbaka till sovsalarna och det känns ingenting, men jag tog ju en tablett strax innan så det kanske är därför smärtan har lagt sig.
När jag vaknar nästa morgon är det alltid det fösta jag gör att ta mina värktabletter mot smärtan. Men det gör inte ont. Jag trycker försiktigt med fingrarna på knäet. I stället för det eländiga stickandet och en avdomnad känsla är det ett helt vanligt knä. Jag känner att jag trycker på min egen hud. Funkade det? Hade David helat mitt knä?
Trots detta tog det mig en 7-8 år innan jag tog mod till mig och erkände att det finns en makt större en min egen som jag behöver för att klara mig i den här världen, för att få sinnesro, för att kunna le ett ärligt leende. Men idag på mötet fylldes jag av en sån kärlek till alla människor i rummet att jag höll på att börja skratta högt. Jag har en fantastisk sponsor, som är min gud på jorden och som talar om för mig vad jag ska göra och inte göra. Det är vad jag saknat hela mitt liv, att få en instruktionsbok för hur man lever sitt liv.
Men jag tror att jag fick precis det jag bad om när jag satt på den där mörka plätten. Det var bara inte så tydligt som jag hade tänkt. Hade väl förväntat mig ett ljussken eller att få falla ihop i en hög på golvet skakandes som andra gjorde.
Jag var 16 år och klockan var elva en onsdagskväll. Vi var vid cenralstationen och var på väg ut på stan med våra falskleg. I skolan hade jag träffat en kille, en Anthony, så jag ringde honom för att höra vad han skulle göra. Han var två år äldre så han kunde ju helt lagligt gå ut på krogen.
- Jag spelar kort med mamma och syrran.
Va? Sitter han verkligen hemma och spelar kort med sin familj, nej det var ju för mycket. Fast egentligen helt underbart. Jag ville inget hellre än att kunna göra precis det.
- Vill du inte komma hit då?
Komma dit? Ska jag träffa hans familj? Jag är ju packad…
- Det går ett tåg om 5 minuter.
Visst ville jag åka dit, men jag var tvungen att ta ett snabbt beslut. Det var tre minuter till tåget skulle gå.
- Vaddå, kommer du och möter mig i så fall?
_ Ja visst, inga problem.
- Vänta ska jag kolla.
Konfererar med vännerna en stund om vart vi ska osv. Känner rädslan att missa något… vill aldrig missa något, måste alltid vara med där det händer. Är dessutom livrädd för att träffa honom på tu man hand.
- Nej, jag kan inte lämna tjejerna i sticket. Måste dra nu. Ses!
Senare i den här relationen, eller icke-relationen när jag ännu en gång ringde honom på fyllan:
- Måste du alltid ringa när du är full?
- Va?
- Du ringer ju bara när du är full.
tystnad
- Jaha, men då hörs vi aldrig mer då!
- Nej men jo, förlåt. Du får ringa mig när du vill. Förlåt, du. Det är bara det att…
- Jaja, jag måste nog dra nu hur som helst.
Det var skamligt, fy fan va skamligt det var. Då satte jag upp garden så högt jag nådde. Alkoholen var mitt första val hela tonåren, ingen kunde komma emellan den relationen. Det var iaf där någonstans kontakten oss emellan blev allt mer sporadisk. Men då hade han redan gjort ett starkt avtryck i mitt liv. Hade fått mig att sluta röka och ifrågasatt mitt drickande. Detta minns jag fortfarande så tydligt.
Jag blir så ledsen över alla broar jag bränt, alla fina människor jag slarvat bort när de räckt ut en hand. Det är lätt att skylla på olyckliga omständigheter men det faktiskt folk som försökte finnas där så gott de kunde när de såg att de var på våg åt fel håll.
”Så länge jag skuldbelägger andra kommer jag själv aldrig gå fri.” Det är en mening som jag hörde på AA:s kvinnokonvent i helgen. Jag försöker verkligen ta den till mig, sluta göra mig själv till offer hela tiden och befria mig själv.
Idag för ett år sedan fick jag en bok med inskriptionen:
Idag är en väldigt speciell födelsedag. För ett år sedan föddes nämligen ett ”vi”. Ett ”du och jag”. Grattis till oss!
Idag för två år sen var den dagen när jag hittade hem. För exakt två år sen låg jag och vilade tryggt på ett varmt mansbröst. Vi kollade på film men det enda jag kunde ta in var hans hjärtsslag. De slog så starkt och tryggt. Jag ville aldrig lämna den platsen eller den människan, aldrig någonsin. Jag kände starkt att jag älskade honom, men det var för tidigt att säga högt.
Tre dagar senare blev jag friskskriven från ätbehandlingen. Kanske var våra förutsättningar för ett långt och lyckligt liv tillsammans inte de bästa. Men här började vår resa. Vi fick inblick i varandras bakgrund och blev insyltade i varandras problem.
Ibalnd undrar jag om jag var ett problem. Det var inte smärtfritt för någon av oss, men han hade en ganska låg tröskel för hur dåligt jag fick må. Han klarade inte av det. Kanske var det bra, kanske var det dåligt. Kanske var det meningen.
Han är nu borta från stan i sex månader och jag vill bearbeta, komma över, känna glädje över våra fina stunder vi hade tillsammans. Inte tyngas av den här sorgen av att det inte blev vi för alltid.
Det finns ett hopp inom mig att det blir vi igen, men det är svagt. Jag är ganska redo nu för att börja rota, börja minnas. Sluta blunda, se bort och undvika det fina som fanns där under en så lång period.
Hoppet är det sista som lämnar människan och även om jag också tror att vi klarar oss bättre utan varandra så kan jag inte riktigt accceptera det än. Att det skulle vara kört för oss.
Det fanns en sådan stark kärlek, men nu är det över.
Jag har svårt att stå uppå för min kreativitet. När det kommer till politik och vilka åsikter jag har, bangar jag sällan. De kreativa processerna och idéerna däremot får sällan ta plats i offentlighetens ljus.
De går inte att argumentera för på samma sätt. De är personliga och sårbara.
När jag kommer in i mitt skapande på riktigt kan jag efteråt bli skrämd av vad jag åstadkommit. Produkten i sig är inget jag gärna visar. Antagligen för att jag inte riktigt kan försvara den. Den bara blev. Och ju mer själ jag lagt ner i den skapande processen desto känsligare blir produkten för kritik.
När jag nu sitter och klipper ett material som skulle kunna ge mitt företag en puff i rätt riktning drar jag ner på kreativiteten och gör hela tiden det förväntade. För att fortfarande vara mottaglig för kritik, för att inte lämna ut något av mig jag itne är redo för. Eller vad vet jag. Jag gör det till ett vanligt kneg i stället för en skapande process. Varför?
Han såg knasig ut redan första gången. Och ju mer jag iaktar honom, såhär över köksbordet, desto mer liknar han en seriefigur. Ingen särskild, det är mer att han ser tecknad ut. Ansiktet är runt och platt. En spetsig liten näsa sticker fram i mitten av cirkeln som pinnen i mitten av ett solur. Eller som pinochio.
Han är stor, åt en massa håll. Han är amerikan, till hälften. Jag skulle vilja känna på hans händer. Han har bytt om i mitt vardagsrum, bröstet ser lent och mjukt ut. En såndär överkropp som man vill vila på/hos/i/fångad av. Jag vill dra min näsa i skoran från hans navel upp mellan brösten och sedan lägga mig tillrätta på hans axel.
Han har köpt en ny säng nu. Men det har inte jag med att göra. Vår relation är ju proffessionell…
Tänk om jag skulle föda hans barn. Jag skulle få små seriefigurer som springer runt hemma och vi kan bygga en saga tillsammans. Vårt liv blir en serietidning.
Men det kommer inte hända. För jag släpper inte in folk så nära inpå. När jag väl lär mig det så kommer jag redan ha slarvat bort honom från mitt liv. Sån är jag.
Jag gillar killar med manligt yttre och kvinnligt inre. Fantiserar just nu om en lång mörk muskulös man som jag mött. Har inte växlat ett enda ord men har bytt några blickar och jag vet att vi kommer att ses igen. Idag på tunnelbanan hem spelades det upp en scen framför mig:
Jag hade tagit med denne Patrik till matlaget. När han inte är där frågar My: Var hittade du honom?
- Jag hittade honom i en dröm. Så jag stannade drömmen och plockade ut honom. Och här är han.
Det finns ju folk som kan lära sig kontrollera sina drömmar, varför inte lära sig ta med sig det man vill ha till den verkliga världen.
Jag bokar min tvättstugetid, släpar dit min blå IKEA-kasse med skitiga kläder och en burk med tvättmedel. Sen börjar jag sortera i färger. Men eftersom det bara finns två maskiner så blir det bara två högar. Blått hör till grönt som hör till svart och grått som hör till vitt. Men det vita kan ju inte blandas med grönt så då får grönt och blått höra till rött och orange i stället. Eller så ska vitt inte blandas med svart så det borde egentligen vara minst fyra högar, men det hinner jag inte.
När tvätten väl ligger i sina maskiner häller jag i alldeles för mycket tvättmedel eftersom jag inte har något att mäta med och tvättar så sällan att jag inbillar mig att det måste göras ordentligt när jag väl gör det. Sen länmar jag tvättstugan för att gå hem och vara effektiv i 38 minuter för att sedan återvända och flytta den blöta tvätten till torkskåpet. Men det finns andra som sitter kvar i tvättstugan de 40 minuter det tar för maskinen att snurra runt sina varv. Fashinerande. Vad gör de? Vad tänker de på när de sitter där? Och varför? Är det för många trappor hem eller bara skönt att komma hemifrån. Jag har inte ro att sitta still och titta på tvätt som snurrar runt och blöts ner med några liter vatten.
