överarbetad

Det är ingen som kommer att städa upp resterna av mig när jag är utbränd. Nu gäller det att jag lyssnar på symptomen och lugnar ner mig.

Det har varit en intensiv vecka och jag har avslutat den med kurs hela söndagen. På tunnelbanan hem sitter vi ett gäng och diskuterar varandras utbildningar och sådant man pratar om när man håller på att lära känna varandra. En vän ringer och jag svarar glatt, efter en stund säger hon ”hallå, hör du mig?” och jag märker att jag har slutat lyssna och lägger på luren. Jag blir själv förvånad över mitt beteende men försöker sedan hoppa in i tunnelbanesamtalet igen.

Ett av symptomen handlar alltså om att jag inte kan lyssna på andras historier, jag är så fokuserad på mina egna uppdrag som ligger och väntar på att bli gjorda. Idag har jag glömt bort namnet på min fotograf inför henne två gånger. Jag vill inte vara en sån som känns överlägsen för jag gillar själv inte att röra mig bland dem.

Stress handlar inte om att ha för mycket att göra utan att inte ha kontroll på vad man har att göra. Därför ska jag imorgon dels avboka kongressen jag skulle på i Västerås. Dessutom ska jag köpa boken med det töntiga namnet: ”Få det gjort! : svart bälte i vardagseffektivitet”. Den ska hjälpa mig att komma in i nya rutiner.

morgonsidor

Att vara nyvaken är ett intimt tillstånd. Det är inte så många som vet hurdan man är när man just gått upp ur sängen. Jag skulle vilja leva med någon, någon som älskar mig och mina vanor och beteenden. Någon som förstår att jag inte säger så mycket på morgonen men som gärna lyssnar på mig när jag kommer hem med energi kvar från dagen och har nya idéer eller upplevelser som snurrar i huvudet.

Ska man skriva morgonsidor måste man faktiskt gå och lägga sig i tid också. Men när jag sätter mig vid datorn på kvällen och upptäcker hur många timmars arbete jag har framför mig så har jag ingen lust att runda av. Jag vet att inte får det gjort på morgonen heller. Att skriva morgonsidor är bra för att ta bort kritikern inom dig, få bort den tvivlande realisten eller pessimisten som dödar dina drömmar.

Det är mysigt att vara nyvaken om man är det med någon man tycker om, någon man kan vara sig själv med. Att vakna bredvid en annan kropp under samma täcke och kura ihop sig så man nuddar så mycket hud som möjligt.

Hud mot hud i en nyvaken nakenhet. Det är det bästa med mornar. Det var inget jag hade upplevt innan jag träffade Christoffer. Nu saknar jag det som vi hade, just sovmornarna, de var sagolika. Hans lena händer mot min slanka kropp och en omfamning som betyder att jag vill vara nära dig för alltid. Vi kände varandras kroppar bättre än kartan över hembygden. Han kände min bättre än sin egen. Han kände mig och sa att han älskade mig. Det var jag som gjorde slut men det är också jag som längtar tillbaka. Inte till allt men till det, till sovmornarna.

Det bästa jag vet är frukost på sängen. Nykokt gröt på köksbordet går också bra, jag vill inte göra något på morgonen. Jag behöver tid att vakna. Helst vaknar jag av hans händer på mitt ryggslut och hans skäggstubb viskandes i min nacke. Då vet jag att det blir en bra dag.

eko

När ensamheten sliter hål i mina tankar och fläker ut min hud som ett stycke Willys köttfärs. Det är då jag ångrar att jag gjorde slut. Men egentligen är jag så mycket friare nu och borde också vara lyckligare. Varför ekar det i mitt hjärta och varför smakar mina läppar blod? Killen bor två trapphus bort och ska nog sova snart. Det ska jag med, i min säng som egentligen är för smal för två. Lika bra.

God natt

rånad på sexualiteten

Vill jag att folk ska veta allt eller inget om min bakgrund? Antagligen är det rätt svårt att förstå sig på mig om jag inte berättar min historia. Den förklarar vem jag är idag.

Mina syskon/kusiner är antingen asexuella eller sexmissbrukare. Det är kyrkans fel. Den har smutsat ner sexualiteten till den grad att vi inte kan känna någon sexualdrift. Nu hör väl inte jag till någon av extremerna. Min sexualitet är fortfarande under utveckling och utforskning. Men den är kraftigt försenad pga kyrkans predikningar och det kärlekslösa hem vi växt upp i. Jag blev utsatt för sexuellt våld under tonårens kritiska period innan jag utvecklat en egen sexualitet.

Men i min senaste relation lärde jag mig inte att acceptera sex utan att älska det. Tack vännen. Hoppas det är något jag kan ta mig med in i nästa relation och att det inte hörde ihop med dig som person.

dåligt dejtande

Jag var på en misslyckad dejt igår. Det märkliga var att han inte verkar tycka det. Han sa efteråt att det var trevligt och underhållande. Själv var jag ganska uttråkad men gjorde nog inte så mycket för att fördjupa våra samtal eller spexa till upplevelsen över huvud taget.

Enligt mig är han trångsynt men i själv verket är jag nog inte så öppen jag heller. Kort sagt så är han mainstream och jag alternativ. Det är inget jag har valt att vara, utan blivit. Jag är lika ointresserad av hans ytliga värld som han är av mina flummiga vänner och spektakel. Dömt att misslyckas?

Jag gillar märkliga människor. Beror det på att jag känner mig i underläge i jämförelse med de som haft ett enkelt liv eller tillhör normen av andra orsaker? Handlar det återigen om status? Jag måste hitta en styrka i min egensinnighet. Ingen ska få klanka ner på den. Jag ska vara stolt över den och de som gillar mig måste också lära sig gilla mina märkliga beteenden, eller iaf respektera dem.

Eller är det en mainstreammänniska jag behöver? Det kanske är precis vad som krävs för att jag ska må bra.

ensamångest och kroppskomplex

Min kropp har inget värde i sig själv utan bara i relation till en man. Jag vill ge den till en man för att se honom tända på den och för att få kroppslig kärlek. Då känner jag mig älskad och värdefull.

Det var en lång period när jag var ätstörd och föraktade min kropp något fruktansvärt. Den värsta skammen av det slaget är borta. Då kunde jag inte vara med en man, nu är det precis det jag vill och behöver. Men jag har fortfarande svårt att prova kläder i en provhytt, speciellt bh:ar. Då står jag öga mot öga med en nakenhet som bara får synas i mörker, som får tas på, men inte ses på. Varför kan min kropp inte vara till för endast mig och så kan jag dela den med någon intressant kille om han plötsligt skulle uppenbara sig?

Det har gått fyra månader nu och jag tror mig ibland sakna mitt ex. Men det är inte honom jag saknar, det är den starka kärleken jag längtar tillbaka till, det är den jag har förlorat, inte honom. Känslan att ha någon för alltid, att investera i en annan människa som man ska dela sin framtid med. Det var läskigt underbart.

Men det var jag som gjorde slut på relationen, på lidandet som det faktiskt innebar de sista månaderna. Hösten präglades av dagliga tårar och hatfyllda bråk en gång i veckan. Skönt att slippa, ändå är det ett stort hål i mig. Det vi hade känns plötsligt ogilitigförklarat.

Jag önskar att jag inte behövde ut och jaga. Varför ska det vara så svårt att vara ensam? Om jag går på fler AA-möten kanske det går lättare, där kanske jag får stöd i min ensamhet.

fånge i bakgrunden

Nu är på plats. På plats där allting utspelade sig, hemma hos mina föräldrar. Jag har blädrat i familjealbum efter faniljealbum och tårarna har hopat sig. Jag ser rätt lycklig ut på korten. Men jag minns ingen lycka. Minns bara ångesten, rädslorna och vansinnet. Känslan av att vara i vägen, att vara det oönskade barnet, pojkflickan som kläddes i blommiga klänningar när hon egentligen ville klättra i träd och klä ut sig till punkare. Den bångstyriga ungen som klippte sönder sina kläder och plockade pengar ur föräldrarnas plånböcker när hon fortfarande skulle vara ett oskyldigt barn.

Nu sitter jag här i dettta perfekta hem och äter deras perfekta mat. Men det här är inte mitt ursprung. För det finns inte kvar. Jesustavlorna och de broderade bönerna hänger inte på väggen längre. De kan fortfarande inget om konst, nu hänger det färgglada naturmålningar där i stället.

Mitt ursprung finns inte kvar, fanns det ens? Hemmet där man agades av sin far i Guds namn. Hemmet där man bad bordsbön och aftonbön. Där man satt under trappan och läste barnbibeln och där man förhördes på tio Guds bud. Föräldrarna som inte lät mig äta hos vänner än mindre sova hos dem. Föräldrarna som övervakade varje minut av tv-tittande och inte ville höra någon populärmusik. I stället sjöng vi psalmer, vi var inte så musikaliska som våra kusiner men vi försökte så gott vi kunde. Min syster försökte tills hennes näsborrar öppnades och jag gjorde mitt bästa för att inga dagdrömmar skulle fånga min uppmärksamhet.

Nu sitter jag alltså här. Hur trevligt de än tar emot mig birster det efter några timmar. Mycket har jag tagit mig igenom men det här är jag inte klar med än. Men genom att möte det på det här sättet hoppas jag bli det.

Jag får smått panik när jag tänker på mina små kusiner. De som fortfarande är med i kyrkan och får denna vansinnigt konservativa 50-talsuppfostran ända in på 2000-talet. Men vad kan jag göra? Ska jag åka dit och kidnappa dem? knappast. Be för dem? Nej, just det, Gud hör ju inte bön, iaf inte min bön. Eller?

kortfilmsflams

Det är fint när man kan titta på debattprogram tillsammans och skratta högt. Jag har aldrig haft en partner som varit intresserad av att titta på uppdrag granskning eller något annat tankeväckande eller intellektuellt stimulerande.

Jag har varit på kortfilmsvisning och både skrattat och gråtit, nästan hulkat. Jag var där med två vänner och ville genast diskutera vad vi sett efteråt. På en intellektuell eller känslomässig nivå. Men när den ena vännen börjar prata om hur snygga skådisarna var och vem som dejtat vem så blir jag less. Är det intressant? Inte för mig. Men så har jag också svårt att flamsa och tramsa, är mer den seriösa typen. Film är förövrigt ganska seriöst för mig, speciellt eftersom jag planerar att jobba med det i framtiden.

Men det skulle nog vara skönt att kunna flamsa mer, eller vara mindre seriös i alla fall.

är det han?

En våldtäktsman på fri fot. Men äntligen gripen.

På internationella kvinnodagen var jag ute och tog tillbaka natten. På väg hem gick jag rakt in i en överfallsvåldtäkt, en slagen kvinna under en man med nerdragna byxor låg på min gångväg. Killen sprang sin väg och jag larmade polisen, nu har det gått en dryg månad och de har äntligen gripit någon.

Idag fick jag ännu en gång visa polisen vilken väg gärningsmannen sprang. De undrade hur många poliser som kom, och hur lång tid det tog innan spårhunden kom till brottsplatsen. Svårt att säga, allt gick så snabbt samtidigt som det höll på i en evighet.

Hoppas det är rätt kille och att kan fällas för vad han har gjort. Jag önskar att jag hade skrikit efter honom att han har förstört en människas liv. Men det förstod jag väl först när jag återvände till den chockade kvinnan och försökte trösta henne. Hon grät och skakade som om någon försökt döda henne. Hon var kanske mest chockad över att hon faktiskt fortfarande var vid livet. Och orden hon upprepade gång på gång var: ”Jag är så glad att du kom, jag trodde han skulle döda mig.”

asketism

Jag gillar inte plottriga hem men ändå är min lägenhet full av prylar av konstiga ursprung. Jag är rädd för att slänga saker, ser en möjlighet till kunskap eller användning i varje föremål.

Jag köper sällan saker. Men jag hittar mycket och tar till vara på det jag hittar. I en artikel om mig som biståndsgivare presenterades jag som ”mot djurindustrin och äter inte kött. Hon handlar ekologiskt så mycket det går och hon lever spartanskt. Många av hennes möbler kommer från grovsoprummet, och kläder köper hon för det mesta på second hand.”

Det kan ju låta sunt, eller extremt, beroende på vem man frågar. Det är väl samma fenomen som för det mesta annat i mitt liv, det går för långt. Jag kan inte bromsa beteendet när det väl har börjat.

Hur som helst har jag svårt att unna mig saker, vare sig det är ett frisörbesök, en god lunch eller ett par nya byxor. Jag växte upp i en konservativ, religiös miljö där materiella saker kunde liknas vid avgudar. Därför var det viktigt att inte äga för mycket. För att kärleken till prylarna aldrig skulle bli större än kärleken till Gud. Effekten har för mig blivit ganska mycket tvärtemot. Prylar är sjukt mycket värda, inte i pengar mätt men i möjligheter.