Nu är på plats. På plats där allting utspelade sig, hemma hos mina föräldrar. Jag har blädrat i familjealbum efter faniljealbum och tårarna har hopat sig. Jag ser rätt lycklig ut på korten. Men jag minns ingen lycka. Minns bara ångesten, rädslorna och vansinnet. Känslan av att vara i vägen, att vara det oönskade barnet, pojkflickan som kläddes i blommiga klänningar när hon egentligen ville klättra i träd och klä ut sig till punkare. Den bångstyriga ungen som klippte sönder sina kläder och plockade pengar ur föräldrarnas plånböcker när hon fortfarande skulle vara ett oskyldigt barn.
Nu sitter jag här i dettta perfekta hem och äter deras perfekta mat. Men det här är inte mitt ursprung. För det finns inte kvar. Jesustavlorna och de broderade bönerna hänger inte på väggen längre. De kan fortfarande inget om konst, nu hänger det färgglada naturmålningar där i stället.
Mitt ursprung finns inte kvar, fanns det ens? Hemmet där man agades av sin far i Guds namn. Hemmet där man bad bordsbön och aftonbön. Där man satt under trappan och läste barnbibeln och där man förhördes på tio Guds bud. Föräldrarna som inte lät mig äta hos vänner än mindre sova hos dem. Föräldrarna som övervakade varje minut av tv-tittande och inte ville höra någon populärmusik. I stället sjöng vi psalmer, vi var inte så musikaliska som våra kusiner men vi försökte så gott vi kunde. Min syster försökte tills hennes näsborrar öppnades och jag gjorde mitt bästa för att inga dagdrömmar skulle fånga min uppmärksamhet.
Nu sitter jag alltså här. Hur trevligt de än tar emot mig birster det efter några timmar. Mycket har jag tagit mig igenom men det här är jag inte klar med än. Men genom att möte det på det här sättet hoppas jag bli det.
Jag får smått panik när jag tänker på mina små kusiner. De som fortfarande är med i kyrkan och får denna vansinnigt konservativa 50-talsuppfostran ända in på 2000-talet. Men vad kan jag göra? Ska jag åka dit och kidnappa dem? knappast. Be för dem? Nej, just det, Gud hör ju inte bön, iaf inte min bön. Eller?
