Min kropp har inget värde i sig själv utan bara i relation till en man. Jag vill ge den till en man för att se honom tända på den och för att få kroppslig kärlek. Då känner jag mig älskad och värdefull.
Det var en lång period när jag var ätstörd och föraktade min kropp något fruktansvärt. Den värsta skammen av det slaget är borta. Då kunde jag inte vara med en man, nu är det precis det jag vill och behöver. Men jag har fortfarande svårt att prova kläder i en provhytt, speciellt bh:ar. Då står jag öga mot öga med en nakenhet som bara får synas i mörker, som får tas på, men inte ses på. Varför kan min kropp inte vara till för endast mig och så kan jag dela den med någon intressant kille om han plötsligt skulle uppenbara sig?
Det har gått fyra månader nu och jag tror mig ibland sakna mitt ex. Men det är inte honom jag saknar, det är den starka kärleken jag längtar tillbaka till, det är den jag har förlorat, inte honom. Känslan att ha någon för alltid, att investera i en annan människa som man ska dela sin framtid med. Det var läskigt underbart.
Men det var jag som gjorde slut på relationen, på lidandet som det faktiskt innebar de sista månaderna. Hösten präglades av dagliga tårar och hatfyllda bråk en gång i veckan. Skönt att slippa, ändå är det ett stort hål i mig. Det vi hade känns plötsligt ogilitigförklarat.
Jag önskar att jag inte behövde ut och jaga. Varför ska det vara så svårt att vara ensam? Om jag går på fler AA-möten kanske det går lättare, där kanske jag får stöd i min ensamhet.
