Jag var på en misslyckad dejt igår. Det märkliga var att han inte verkar tycka det. Han sa efteråt att det var trevligt och underhållande. Själv var jag ganska uttråkad men gjorde nog inte så mycket för att fördjupa våra samtal eller spexa till upplevelsen över huvud taget.
Enligt mig är han trångsynt men i själv verket är jag nog inte så öppen jag heller. Kort sagt så är han mainstream och jag alternativ. Det är inget jag har valt att vara, utan blivit. Jag är lika ointresserad av hans ytliga värld som han är av mina flummiga vänner och spektakel. Dömt att misslyckas?
Jag gillar märkliga människor. Beror det på att jag känner mig i underläge i jämförelse med de som haft ett enkelt liv eller tillhör normen av andra orsaker? Handlar det återigen om status? Jag måste hitta en styrka i min egensinnighet. Ingen ska få klanka ner på den. Jag ska vara stolt över den och de som gillar mig måste också lära sig gilla mina märkliga beteenden, eller iaf respektera dem.
Eller är det en mainstreammänniska jag behöver? Det kanske är precis vad som krävs för att jag ska må bra.
