Det finns många sidor av mig. Den professionella och den privata.
Dansaren, berättaren, revolutionären, den ledsna flickan, mamman, fotografen, akrobaten, den kaxiga, musikern, den ängsliga, den sjukt modiga och den framgågnsrika.
Men vem är jag? Känslan är att jag ensam i världen. Vet att det inte är sant, men när man inte har någon självklar person att åka hem till eller berätta om dagens äventyr för så känns det tomt.
Det finns en lukt som jag kallar förkyld. Ingen vet vad jag menar när jag påpekar den, men den finns där. En dag kommer ni också att förstå vad jag menar.
Det är en salt och aningen metallisk doft som ibland känns i sötvattensjöar. Annars känns de mest när man känner lukten av någon annans utandning. Men när jag nu själv är förkyld känner jag doften ständigt. Den vandrar in i munhålet när den täppta näsan pyser ut sitt koldioxid. Den senaste teorin är dock att nässprayen har men saken att göra. I så fall skulle lukten kunna vara det långa ordet på x i som är det ända som står på närsprayens ingredienser; Xylometazolinhydroklorid. En tidigare teori som nu är dementerad är vitlök.
Jag kommer fortsätta spåna på vad denna lukt kommer ifrån. Innan jag dör ska jag ha svaret.
Att skriva kvällssms har blivit en drog. Nu försöker jag styra om mina budskap hit i stället eftersom jag inte har någon naturlig godnatt-smsare.
Joel ifrågasatte killarna som gjorde en långfilm med endast mobilkamera. Jag kom nu på ännu ett argument för deras sak. När man är begränsad av tex ett visst media kan det födas kreativitet tack vare det. Sms kan vara en sådan begränsning, mobilkamera en annan. Jag gillar mina formuleringar när jag skriver sms. Försöker jag uttrycka samma sak här på bloggen blir det inte alls lika spetsigt.
Begränsningar föder alltså kreativitet 
Tänk utanför lådan, allt du vill är på riktigt.
Det är vad jag behöver jobba med, min perfektionism. Jag kan inte bjuda på mat som bara smakar okej, jag ska skicka iväg en projektansökan men måste ursäkta mig tonvis innan kompisen ens får korrekturläsa den. Bra att man är noga men varför plåga sig själv?
Har ett filmjobb imorn men kommer knappt kunna sova pga press som jag sätter upp för mig själv. Kan jag inte bara gå dit och ha kul och göra det jag är bra på? Ska gå vidare från Mias självkänslaböcker till någon bok om perfektionism. Behöver lära mig att släppa taget.
Det gör ont. Vet inte riktigt var men jag känner att det gör ont. På måndag är det rättegång. Jag önskar att jag slapp närvara, slapp möta mannen från dungen. Jag önskar att jag hade en trygg famn att krypa in i och läka mina sår. Men det är ju inte mig det är synd om, det är ju tjejen som blev nedslagen och våldtagen som ska vara rädd och som ska få tröst. Jag är ju hjälten, vad har jag att grina över?
Kan inte rå för att jag känner mig djupt kränkt. Tanken att ”det kunde ha varit jag” har jagat mig sen brottsnatten. Men det var inte jag. Inte den här gången. Det har varit jag, men det blev aldrig rättegång av mitt fall, jag kände ju killen som gjorde det och hur skulle de kunna bevisa hans skuld i något som jag anmälde först tre år efteråt. Min upprättelse gick förlorad. Kanske kan jag se detta som en chans att få upprättelse även för vad jag fick utstå en natt för länge sedan.
Det känns som att vi har ett hemligt förhållande. Vi ses bland folk utan att uppmärksamma varandra alls. I själva verket går vi och trånar och längtar efter att få stänga in oss ensamma en hel dag med bara ett badkar och en säng. Ingen vet. Det blir mer spännande så.
Vi var ett par för länge sedan, men bråken tog kål på oss. Det är bara passionen som består.
Att sitta på varsin sida om bordet och tillsammans göra slut på en lång relation. Men man gör det så finkänsligt att det känns som första dejten. Blickar möts, varje ord möts av en nickning, en gäspning ursäktas och en tystnad känns pinsam igen trots att man delat många tystnader tillsammans. Ska det vara så? Eller ska man kasta glas i väggen, dra upp varandras svagheter och förolämpa varandra i samma takt som regnet slår på taket? Hur gör man slut? Får man fortsätta ha sex efteråt eller ställer man bara till det för sig själv då? Drar man ut på lidandet? Eller erkänner man att man kan dela säng men inte vardag med den man älskar?
Polisen ringde. Jag ska in och ge ännu ett vittnesmål. Vet inte vilken gång i ordningen. Förra veckan var det videokonfrontation. Tio män med varsitt nummer och varsina två minuter framför kameran. Blicken i kameran, profilbild och sen hel och halvkropp. Tio män som tar en prommenad i ett sterilt rum i badtofflor och fängelsekläder. Ljusblå t-shirt och ett par mjukisbyxor. En av dessa tio är alltså våldtäktsmannen men jag vet inte vem. Jag kan inte peka ut honom. Natten den 8 mars i den lilla dungen 30 meter från mitt hus. Mörkret hade tagit över och det var inte många minuter av mitt liv, men de har etsat sig fast. Jag ser hans skepnad försvinna bort över stigen och vika av åt höger in bland trädgrenarna. Jag hatar honom så förbannat mycket.
Vissa ser snälla ut, en kille har något vilt i blicken. En har håret i en bakslickad toffs, de flesta är rakade eller korthåriga. Det kan vara nummer tre eller nummer sju, det syns ju inte på utsidan. Hur ska jag någonsin kunna lita på mänskligheten igen? Jag vet ju inte vem av de här som gjorde det. Hur ska jag någonsin gå säker igen?
Jag hatar honom. Jag hoppas att jag aldrig behöver se honom. Det äcklet. Jag vill inte att han ska se mig. Han har kränkt mig genom att våldta en medsyster. Hur kan en människa vara så ond att han ger sig på en gråtande tjej och utnyttjar henne så grovt? Jag har alltid trott gott om människor, han är säkert offer för en massa omständigheter. En lycklig människa har inget behov av att vara ond. Men jag kan inte låta bli att hata honom och i min fantasi prygla honom tills han erkänner vad han har gjort och varför. Jag önskar honom såklart en ny chans, men jag tror aldrig att han kan förstå vad han har utsatt den här tjejen för. Om jag mår på det här viset kan man ju fråga sig om hon ens kan gå ut på gatan. Ge honom den vård han behöver och låt honom aldrig göra om det.
Med öppen mun och händerna knäppta över bröstet. Han sträcker ut sig på sängen och tar igen sig efter en lång kärlekshelg. Det är han värd, min David. All kärlek i världen är han värd. Nu sover han som ett barn. Hon må vara folkpartist men har ändå ett hjärta som omsluter honom och matar honom med kärlek. Jag vakar över dem som en hök, men kanske kan jag släppa taget nu? Kan jag lämna över honom till Pernilla? Jag vill inte se honom sårad igen. Bara hon inte skadar honom så att han tappar tron på kärleken. Tron på livet och på sig själv. Igen.
En lägenhet uppbyggd av öar. Ett färgschema och en musikstil för varje rum med en neutral passage som förbinder de med varandra. Det är så jag bor. Men jag styr bara över en ö och över floden som flyter emellan dem. På vintern är lägenheten kall, balkongen är solfattig året om men annars är det ett underbart hem.
