Det gör ont. Vet inte riktigt var men jag känner att det gör ont. På måndag är det rättegång. Jag önskar att jag slapp närvara, slapp möta mannen från dungen. Jag önskar att jag hade en trygg famn att krypa in i och läka mina sår. Men det är ju inte mig det är synd om, det är ju tjejen som blev nedslagen och våldtagen som ska vara rädd och som ska få tröst. Jag är ju hjälten, vad har jag att grina över?
Kan inte rå för att jag känner mig djupt kränkt. Tanken att ”det kunde ha varit jag” har jagat mig sen brottsnatten. Men det var inte jag. Inte den här gången. Det har varit jag, men det blev aldrig rättegång av mitt fall, jag kände ju killen som gjorde det och hur skulle de kunna bevisa hans skuld i något som jag anmälde först tre år efteråt. Min upprättelse gick förlorad. Kanske kan jag se detta som en chans att få upprättelse även för vad jag fick utstå en natt för länge sedan.
