Att ha bil höjer levnadsstandarden väsentligt. Den har tagit mig överallt jag velat den här veckan. Snabbt och smidigt utan att kolla bussar och tunnelbanor, utan att vänta på byten eller frysa på perrongen. Nästan som en osynlig port som transporterar mig från en plats till en annan.
Hemma igen i tomheten. Men den här gången är den utanför mig, inte inuti.
Det bor en tomhet inom mig. Trots en fin kväll med en fin vän och god mat ekar det inombords. Jag ska hem till mig själv. Ingen skulle sakna mig om jag aldrig kom, ingen märker om jag kryper ner i min säng inatt eller inte. För det är ingen annan där en jag. Tycker själv att det låter aningen patetiskt. Men när brydde sig känslorna om vad jag tycker?
Vad är lycka? Är det bli en erkänd filmare eller att hitta en partner att leva med? Ikväll känns svaret uppenbart, men imorn kommer jag ändå fortsätta filma. Jag längtar efter mina ofödda barn men jag vet att jag borde vänta några år till. Borde gå i terapi några år till. Bli klar med mig själv och mitt förflutna, lämna det bakom mig och gå in i framtiden. Hitta något annat att roa mig med än att jobba på fritiden.
Varför är jag så beroende av dem? Jag försökte ersätta C med J men misslyckades. Så nu går jag på tomgång. Natten är sen. Jag undrar vad han gör. Mitt patetiska älskade ex. Vid varje sms och mail föds ett svagt hopp om att det skulle vara han. Det är det inte.
Det enda jag ville var att bli älskad. Och varannan vecka blev jag det, men det räckte inte. Kärleken räckte inte till. Jag har alltså just gått ur min första relation som skullle varat för evigt. Det kommer fler. Och ännu fler. Det gör kanske inte lika ont nästa gång. Men fy fan vad jag saknar min dumsnut. Fy fan för honom att vara så underbar och så svår samtidigt. Jag kan inte leva med honom, för jag förstår inte, och han förstår ännu mindre, eller så kräver han inte att förstå.
Ett litet sms hade ju ingen dött av. Men det är väl så här man avslutar. På riktigt. Det är två och en halv månad kvar tills han åker. Kanske har vi sovit tillsammans för sista gången, antagligen inte.
Antagligen kommer min sexuella frustration tvinga mig att höra av mig. Vi kommer ju ses ofrivilligt och frestelsen kommer besegra mig.
Jag har svårt att bli tillsagd vad jag ska göra. Allt från när kassörskan ber mig godkänna beloppet till när min inneboende ber mig gå ut med återvinningen. Det är båda självklara saker, jag känner mig dumförklarad. Jag förvandlas till ett åskmoln och har svårt att släppa det med en gång. När han kommer hem ikväll ligger irritationen antagligen kvar. Min lösning på det är att inte vara hemma eller att vara väldigt upptagen.
I Mia Törnbloms ”Självkänsla nu!” finns ett kapitel om irritation. Jag ska kanske läsa det igen och göra övningarna ordentligt. När man blir irriterad upplever man ofta att det är något hos en själv som är hotat. Enligt henne är detta ett exempel på att min stolthet är hotad.
Är det bilden av mig själv som kompetent och effektiv som ifrågasätts? Tar jag det som kritik att han ber mig att gå ut med återvinningen för andra gången på ett halvt dygn? Kanske känner jag att han sätter sig över mig? Det är jag och mina hierarkiska inordningar som spökar. Upplever jag att han sätter sig över mig genom att beordra mig att gå ut med återvinningen? Jag har en känsla i mig att han är så himla perfekt och får mig att framstå i en sämre dager.
Jag började få bröst och kvinnliga höfter. Som en hinna runt kroppen la sig underhudsfettet. Mina kroppkomplex blev enorma och i panik började jag svälta mig själv. Idag förstår jag att det var på grund av rädsla. Jag var rädd för förändringen som skedde, visste inte vad den skulle göra med mig, vad den var bra för. Jag försökte tvinga in kroppen i en mall som jag tyckte var bra, som jag hade kontroll över.
De blev ett midsommarfirande fullt med relationsprat eftersom min syster blivit singel sedan en vecka tillbaka. Teorierna som vi kommit fram till stämmer bra in på hennes relation, min senaste och även på kompisarna hon bor med.
En är aktiv den andra passiv. Relationen präglas väldigt mycket av den aktiva eftersom den investerar mer i relationen. Utifrån kan det upplevas som att den aktiva styr och ställer men detta beror på att den passiva inte bidrar eller tar initiativ.
Den aktiva upplever att den kör slut på sig själv. Inte får något tillbaka osv. Min systers teori är att det inte bara beror på personlighetstyper utan snarare hur man blir i förhållande till den andra personen. Interaktionen skapar alltså dessa positioner som båda kan bli väldigt fel. Den passiva känner sig inte alltid delaktig i det de gör tillsammans, eftersom allt sker på den aktivas initiativ. Det kan handla om ett gemansamt barn eller en gemensam bostad, eller mer banala saker förstås.
Utan respons – inget förhållande. Det är den aktiva som tillslut tröttnar och går. Hon upplever det som att hon har ett förhållande med sig själv. Även här går den passives beteende igen. Hon ger upp utan kamp. Om den aktiva vill göra slut så är det så det får bli.
Många frågor kvarstår. Har den passiva sämre självkänsla, högre stolthet eller bara svagare vilja? Varför ger den passiva upp så lätt? Lider den aktiva av kontrollbehov?
Trots att jag lovat mig själv att det inte skulle bli några fler familjemiddagar. Nu föll det sig så att jag köpte pizza åt oss alla tre.
Att beställa två vuxenpizzor och en barn, får mig att sätta livet i halsen. Det var den där familjen som föll mig ur händerna. Om jag kommer och promenerar med tre pizzakartonger, en liten och två stora, tror folk då att jag har man och barn hemma som väntar? Antagligen tror de inte ett skit. Vem skulle bry sig om hur många pizzakartonger jag bär på i vilka storlekar.
Men jag begravs i en enorm tomhet av att veta att det inte är så. Att de som väntar på pizzorna är en expojkvän och hans son. En son vars dagisfröknar fortfarande hälsar glatt på mig, en son vars farmor tyckte jag var enastående trevlig. En son vars pappa sa att han ville bli gammal med mig. En son som jag ville se växa upp.
Idag har han varit här och vi har lekt alla de gamla vanliga lekarna. Nalle Puh och Elefanten har varit ute och gått i regnet, vi har blivit jagade av gorillor när vi råkat gömma oss i deras tunnel. Vi har släkt bränder och träffat en panda med långa klor.
Kanske behöver jag hjärtmassage för att det inte ska stanna nu. Jag får inbillnigns-sms och hör hans steg i trapphuset. Men ingen dörr öppnas, det är bara jag kvar. Leken är slut nu.
