Jag har svårt att bli tillsagd vad jag ska göra. Allt från när kassörskan ber mig godkänna beloppet till när min inneboende ber mig gå ut med återvinningen. Det är båda självklara saker, jag känner mig dumförklarad. Jag förvandlas till ett åskmoln och har svårt att släppa det med en gång. När han kommer hem ikväll ligger irritationen antagligen kvar. Min lösning på det är att inte vara hemma eller att vara väldigt upptagen.
I Mia Törnbloms ”Självkänsla nu!” finns ett kapitel om irritation. Jag ska kanske läsa det igen och göra övningarna ordentligt. När man blir irriterad upplever man ofta att det är något hos en själv som är hotat. Enligt henne är detta ett exempel på att min stolthet är hotad.
Är det bilden av mig själv som kompetent och effektiv som ifrågasätts? Tar jag det som kritik att han ber mig att gå ut med återvinningen för andra gången på ett halvt dygn? Kanske känner jag att han sätter sig över mig? Det är jag och mina hierarkiska inordningar som spökar. Upplever jag att han sätter sig över mig genom att beordra mig att gå ut med återvinningen? Jag har en känsla i mig att han är så himla perfekt och får mig att framstå i en sämre dager.
