En skitig barnstrumpa

Det ligger en skitig barnfot på mitt golv. Men utan fot, det är bara strumpan kvar. Jag saknar den där foten.

Barnet som jag fick vara nära i drygt ett år. Ett  bonusföräldraskap, jag kan inte göra anspråk på vårdnad eller ens umgänge. Men att träffa honom river mest upp sår, för att jag vill ha honom hos mig jämt. Det är verkligen ett litet änglabarn, hur det nu har kunnat bli det med sin tempramentsfulle mamma. Jaja, vi får väl se när han blir äldre, om det exploderar något inom honom eller om han fortsätter vara änglabarn.

Idag kom han bakifrån när jag satt på huk och liksom klättrade upp på min rygg. Han gned sin kind emot min där han hängde på ryggen. Det är något speciellt med den närhet man får av barn. Den värmer extra mycket, kanske för att man själv slappnar av. Jag blir lugn av att vara med barn. De har en bra inverkan på mig.

Kanske borde jag påskynda processen att skaffa mig egna. Men ensamstående vill jag ju inte bli.

sexuell frustration

Nu har jag blivit dissad av killen jag själv dumpat. Min sexuella frustration gjorde att jag inte kunde vara utan honom, intellektuellt behöver jag honom inte, men sexuellt – mer än någonsin.

Jag skulle vilja påstå att det var han som fick mig att upptäcka min sexualitet, och att älska sex. Det är 8 månader sen vi gjorde slut, JAG gjorde slut. Ändå är det jag som står här snopen och inte kan tillfredställa mig själv. Jag behöver fortfarande honom för att få min njutning. Han behöver inte mig, alls. Jag kommer visserligen högre upp på hans vännerlista, men jag är så beroende av honom där jag ligger i sängen och blir upphetsad utan att kunna göra något åt det.

Och nu, idag, när jag bad honom komma förbi ”på mys”, var svaret: ”Jag tror inte att det är en så bra idé. Det känns inte helt okej eftersom mina vänskapskänslor för dig inte passar med den typen av mys… Hoppas du inte tar det som en diss. Jag tror bara att det är mest rättvist mot båda om vi inte umgås på det sättet?”

Jävligt moget av honom, men jag då? Vad ska jag ta mig till? Det är ju inte hans problem förstås, men jag måste hitta en lösning. Om exakt 19 dagar åker han utomlands i ett halvår, jag tänkte att det skulle bli det naturliga avslutet. Men egentligen är jag ju trött på honom, han grattade mig inte ens på min 25-årsdag. Trots att han vet hur viktiga födelsedagar är för mig. Inget grattis i efterskott heller, trots att det gått över en vecka. Men sånt mindes han ju knappt när vi faktiskt var tillsammans. Dessutom är han alldeles för nördig, vår chattkonversation igår var som ett skämt. Dett är svaret på vad han gör:

jag upptäcker musik, synd att musik bara går i den fjärde dimensionen, tid
bilder som går i två dimensioner kan man titta på flera samtidigt
eller lite här och där, men musik måste man liksom lyssna på en i taget, och det tar den tid det tar

Sedan börjar han prata om hur fantastiskt det är att de digitalt lyckats återskapa den fysiska skönheten från blandbandens tid.

Det är som att han pratar med sig själv, det där går liksom förbi mig. Tar gärna till mig sajttipset men resten säger han till sig själv, speciellt eftersom han fortsätter utan någon respons.  Han är knepig, för knepig. Lika bra att det är över nu så att jag kan lära mig själv det han lärde mig. Att njuta av sex.

födelsedagsångest

Vem ska sjunga för mig imorn? Vem ska komma in med frukost på sängen? Gustav skulle gärna göra det om han fick, Christoffer får gärna men är nog inte uppfinnesrik nog att faktiskt göra det. Är det barnsligt att vilja bli grattad på sängen på sin 25-årsdag? Kanske. Det hänger väl ihop med att jag vill vakna bredvid någon, somna om tillsammans och vakna igen. Har lämnat dörren öppen för säkerhets skull. Det hjälpte inte sist jag önskade mig en väckning av honom.

I lördags, på en mysig men aningen stel 25-årsfest träffade jag Jesus. Han var den sista som kom, och han kom en halvtimma innan de sista gästerna skulle gå. Själv lämnade han festen klockan 05.00. Det slog lite gnistor där i soffan och mina ben vilade mot hans. Det var ingen hud som vidrördes men det vandrade kroppsvärme rakt genom lager av hud och kläder. Är det jag som är svulten eller han som är underbar?

med hatten i halsen

Jag bjöds på kräftskiva i nya människors lag. Kände en bra, en ganska bra, två tjenisar och sedan sju nya ansikten. Där satt jag och drack min flädersaft när de drack sin flädernubbe, och åt min broccolipaj när de sög ut hjärnan ur kräftskärtarna.

Varför gick jag så tidigt? Jag blev rädd, kände min inte hemma i situationen och ville därför fly till något tryggare. Ingen skada skedd, men det var fegt. Jag hade haft trevligt om jag vågat stanna. Men alkohol i mig och andra människor skrämmer mig. Men jag skräms kanske ännu mer av att vara på fest utan alkohol i mig. Det gamla jaget hade ju klarart sig bra socialt, inte haft några hämningar. Hade varit kavr på festen och varit den som lämnade festen sist. Nu var jag tidig utan att ha en förklaring. Inte först men lite för tidig, gick mest för att jag skulle gå, för att de få jag kände gick. Jag litade inte på min egen förmåga att slappna av och ha kul.

Inte hela världen, men jag gick miste om en bra fest och några nya männsikor som kunde berikat mitt liv.

rutiner

Jag hatar förutsägbara händelser och förutsägbara människor.

Jag går trappan upp, känner på dörren som är låst trots att han är hemma. Låser upp och hör hans ljudbok som spelar lite för fort. Som en dålig repris på mitt liv varje dag i två månader nu.

Några timmar senare säger han godnatt och sätter igång seinfeldt på rummet. Vet inte hur många säsonger det finns men han kan de alla fram- och baklänges vid det här laget.

Varför har jag så svårt för rutiner och mönster? Vad är jag rädd för? Att bli uttråkad? Att tråka ut någon? Att hamna i ett ekorrhjul och aldrig komma ut mer. Att kvävas. Att tappa bort mig själv? Att tvingas konfronteras med mig själv? Eller att tappa bort mig själv?

Jag hatar förutsägbara händelser och förutsägbara människor lika mycket som jag älskar överraskningar.

kvällstank

Det tog mig tre bussar att komma hem. Den ena längre än den andra. För varje buss jag steg på blev stämningen mörkare. Kanske var det i mitt huvud. Kanske var det för att jag närmade mig hållplatsen och minnena av vad som hände, eller var det för att vi var på väg ut i förorten där stämningen är en annan? Men jag var beväpnad. Paraply i handen och försvarsspray i fickan. På tungan rullade ramsor och kvicka svar på alla konstiga kommentarer och närmanden jag skulle kunna råka ut för.

Men jag kom hem även denna gång.

Min senaste kärlek tyckte det var jobbigt att möta mig vid tunnelbanan. Mina föräldrar tyckte aldrig det var lönt att hämta mig från några fester eller spektakel som jag varit ute på. För mig kopplas det snabbt ihop med att inte vara värd att bli hämtad, att inte vara värd den uppoffringen. Eftersom jag vet vilka risker det innebär så känns det som ett enormt svek att inte kunna ställa upp på en sådan grej.

Därför behöver jag en pojkvän som tar initiativ till att ställa upp. Inte en som suckar över att han ska komma och möta mig när det är mörkt. Jag är livrädd för att vara jobbig eller inte bli omtyckt. Hur blir jag av med det? Är det självkänslan som spökar igen? Ska jag behöva läsa Mias bok en tredje gång?