Jag hatar förutsägbara händelser och förutsägbara människor.
Jag går trappan upp, känner på dörren som är låst trots att han är hemma. Låser upp och hör hans ljudbok som spelar lite för fort. Som en dålig repris på mitt liv varje dag i två månader nu.
Några timmar senare säger han godnatt och sätter igång seinfeldt på rummet. Vet inte hur många säsonger det finns men han kan de alla fram- och baklänges vid det här laget.
Varför har jag så svårt för rutiner och mönster? Vad är jag rädd för? Att bli uttråkad? Att tråka ut någon? Att hamna i ett ekorrhjul och aldrig komma ut mer. Att kvävas. Att tappa bort mig själv? Att tvingas konfronteras med mig själv? Eller att tappa bort mig själv?
Jag hatar förutsägbara händelser och förutsägbara människor lika mycket som jag älskar överraskningar.
