Ikväll har jag gråtit mig igenom ett AA-möte för unga kvinnor. Jag antar att det betyder att jag är redo, att jag börjar känna mig trygg där. Nu kan jag börja dela med mig av tankar och känslor som spökar i mitt inre. Men framförallt ska jag se till att närvara på mötena, att skaffa mig en sponsor och börja jobba i stegen. Det kommer hjälpa mig precis som det hjälpte att gå ätbehandling.
Jag känner mig så liten i AA-sammanhang. Det är inte lätt att kapitulera inför något och erkänna sig maktlös. När jag är så pass framgångsrik i andra sammanhang så är det svårt att visa den lilla sidan av sig själv och prata om hur dumt man har betett sig, så att folk hör. Gråta, så att folk ser.
Jag märkte vad det var som triggade mig idag. När någon pratade om att vara älskad, som man var, nykter och dann. Då brast det. Blotta tanken på kärlek får mig att gråta. Ingrid har sagt att ”sånna som vi” faller pladask så fort någon petar på rätt nerv. Uppmärksamhetsnerven. När någon ger oss uppmärksamhet för vem vi är, vårt inre och ytrre liv. Som vill dela tankar och funderingar med oss. Som kan tänkas ge det vi aldrig fick som barn, kärlek, ömhet och respekt.
Många är dem som möter sina respektive på AA. Kanske ska jag bli en av dem, kanske inte. Jag hoppas iaf på att bli en av dem som får möta sig själv, lära sig älska sig själv och våga ta steget att förlåta sig själv för allt man tidigare ställt till med.
