alkisminnen

Jag var 16 år och klockan var elva en onsdagskväll. Vi var vid cenralstationen och var på väg ut på stan med våra falskleg. I skolan hade jag träffat en kille, en Anthony, så jag ringde honom för att höra vad han skulle göra. Han var två år äldre så han kunde ju helt lagligt gå ut på krogen.

- Jag spelar kort med mamma och syrran.

Va? Sitter han verkligen hemma och spelar kort med sin familj, nej det var ju för mycket. Fast egentligen helt underbart. Jag ville inget hellre än att kunna göra precis det.

- Vill du inte komma hit då?

Komma dit? Ska jag träffa hans familj? Jag är ju packad…

- Det går ett tåg om 5 minuter.

Visst ville jag åka dit, men jag var tvungen att ta ett snabbt beslut. Det var tre minuter till tåget skulle gå.

- Vaddå, kommer du och möter mig i så fall?

_ Ja visst, inga problem.

- Vänta ska jag kolla.

Konfererar med vännerna en stund om vart vi ska osv. Känner rädslan att missa något… vill aldrig missa något, måste alltid vara med där det händer. Är dessutom livrädd för att träffa honom på tu man hand.

- Nej, jag kan inte lämna tjejerna i sticket. Måste dra nu. Ses!

Senare i den här relationen, eller icke-relationen när jag ännu en gång ringde honom på fyllan:

- Måste du alltid ringa när du är full?

- Va?

- Du ringer ju bara när du är full.

tystnad

- Jaha, men då hörs vi aldrig mer då!

- Nej men jo, förlåt. Du får ringa mig när du vill. Förlåt, du. Det är bara det att…

- Jaja, jag måste nog dra nu hur som helst.

Det var skamligt, fy fan va skamligt det var. Då satte jag upp garden så högt jag nådde. Alkoholen var mitt första val hela tonåren, ingen kunde komma emellan den relationen. Det var iaf där någonstans kontakten oss emellan blev allt mer sporadisk. Men då hade han redan gjort ett starkt avtryck i mitt liv. Hade fått mig att sluta röka och ifrågasatt mitt drickande. Detta minns jag fortfarande så tydligt.

Jag blir så ledsen över alla broar jag bränt, alla fina människor jag slarvat bort när de räckt ut en hand. Det är lätt att skylla på olyckliga omständigheter men det faktiskt folk som försökte finnas där så gott de kunde när de såg att de var på våg åt fel håll.

”Så länge jag skuldbelägger andra kommer jag själv aldrig gå fri.” Det är en mening som jag hörde på AA:s kvinnokonvent i helgen. Jag försöker verkligen ta den till mig, sluta göra mig själv till offer hela tiden och befria mig själv.

22 okt – en annorlunda födelsedag

Idag för ett år sedan fick jag en bok med inskriptionen:

Idag är en väldigt speciell födelsedag. För ett år sedan föddes nämligen ett ”vi”. Ett ”du och jag”. Grattis till oss!

Idag för två år sen var den dagen när jag hittade hem. För exakt två år sen låg jag och vilade tryggt på ett varmt mansbröst. Vi kollade på film men det enda jag kunde ta in var hans hjärtsslag. De slog så starkt och tryggt. Jag ville aldrig lämna den platsen eller den människan, aldrig någonsin. Jag kände starkt att jag älskade honom, men det var för tidigt att säga högt.

Tre dagar senare blev jag friskskriven från ätbehandlingen. Kanske var våra förutsättningar för ett långt och lyckligt liv tillsammans inte de bästa. Men här började vår resa. Vi fick inblick i varandras bakgrund och blev insyltade i varandras problem.

Ibalnd undrar jag om jag var ett problem. Det var inte smärtfritt för någon av oss, men han hade en ganska låg tröskel för hur dåligt jag fick må. Han klarade inte av det. Kanske var det bra, kanske var det dåligt. Kanske var det meningen.

Han är nu borta från stan i sex månader och jag vill bearbeta, komma över, känna glädje över våra fina stunder vi hade tillsammans. Inte tyngas av den här sorgen av att det inte blev vi för alltid.

Det finns ett hopp inom mig att det blir vi igen, men det är svagt. Jag är ganska redo nu för att börja rota, börja minnas. Sluta blunda, se bort och undvika det fina som fanns där under en så lång period.

Hoppet är det sista som lämnar människan och även om jag också tror att vi klarar oss bättre utan varandra så kan jag inte riktigt accceptera det än. Att det skulle vara kört för oss.

Det fanns en sådan stark kärlek, men nu är det över.

kreativiteten är personlig

Jag har svårt att stå uppå för min kreativitet. När det kommer till politik och vilka åsikter jag har, bangar jag sällan. De kreativa processerna och idéerna däremot får sällan ta plats i offentlighetens ljus.

De går inte att argumentera för på samma sätt. De är personliga och sårbara.

När jag kommer in i mitt skapande på riktigt kan jag efteråt bli skrämd av vad jag åstadkommit. Produkten i sig är inget jag gärna visar. Antagligen för att jag inte riktigt kan försvara den. Den bara blev. Och ju mer själ jag lagt ner i den skapande processen desto känsligare blir produkten för kritik.

När jag nu sitter och klipper ett material som skulle kunna ge mitt företag en puff i rätt riktning drar jag ner på kreativiteten och gör hela tiden det förväntade. För att fortfarande vara mottaglig för kritik, för att inte lämna ut något av mig jag itne är redo för. Eller vad vet jag. Jag gör det till ett vanligt kneg i stället för en skapande process. Varför?

en sexig seriefigur

Han såg knasig ut redan första gången. Och ju mer jag iaktar honom, såhär över köksbordet, desto mer liknar han en seriefigur. Ingen särskild, det är mer att han ser tecknad ut. Ansiktet är runt och platt. En spetsig liten näsa sticker fram i mitten av cirkeln som pinnen i mitten av ett solur. Eller som pinochio.

Han är stor, åt en massa håll. Han är amerikan, till hälften. Jag skulle vilja känna på hans händer. Han har bytt om i mitt vardagsrum, bröstet ser lent och mjukt ut. En såndär överkropp som man vill vila på/hos/i/fångad av. Jag vill dra min näsa i skoran från hans navel upp mellan brösten och sedan lägga mig tillrätta på hans axel.

Han har köpt en ny säng nu. Men det har inte jag med att göra. Vår relation är ju proffessionell…

Tänk om jag skulle föda hans barn. Jag skulle få små seriefigurer som springer runt hemma och vi kan bygga en saga tillsammans. Vårt liv blir en serietidning.

Men det kommer inte hända. För jag släpper inte in folk så nära inpå. När jag väl lär mig det så kommer jag redan ha slarvat bort honom från mitt liv. Sån är jag.

mjuka män

Jag gillar killar med manligt yttre och kvinnligt inre. Fantiserar just nu om en lång mörk muskulös man som jag mött. Har inte växlat ett enda ord men har bytt några blickar och jag vet att vi kommer att ses igen. Idag på tunnelbanan hem spelades det upp en scen framför mig:

Jag hade tagit med denne Patrik till matlaget. När han inte är där frågar My: Var hittade du honom?

- Jag hittade honom i en dröm. Så jag stannade drömmen och plockade ut honom. Och här är han.

Det finns ju folk som kan lära sig kontrollera sina drömmar, varför inte lära sig ta med sig det man vill ha till den verkliga världen.

tvättstuga

Jag bokar min tvättstugetid, släpar dit min blå IKEA-kasse med skitiga kläder och en burk med tvättmedel. Sen börjar jag sortera i färger. Men eftersom det bara finns två maskiner så blir det bara två högar. Blått hör till grönt som hör till svart och grått som hör till vitt. Men det vita kan ju inte blandas med grönt så då får grönt och blått höra till rött och orange i stället. Eller så ska vitt inte blandas med svart så det borde egentligen vara minst fyra högar, men det hinner jag inte.

När tvätten väl ligger i sina maskiner häller jag i alldeles för mycket tvättmedel eftersom jag inte har något att mäta med och tvättar så sällan att jag inbillar mig att det måste göras ordentligt när jag väl gör det. Sen länmar jag tvättstugan för att gå hem och vara effektiv i 38 minuter för att sedan återvända och flytta den blöta tvätten till torkskåpet. Men det finns andra som sitter kvar i tvättstugan de 40 minuter det tar för maskinen att snurra runt sina varv. Fashinerande. Vad gör de? Vad tänker de på när de sitter där? Och varför? Är det för många trappor hem eller bara skönt att komma hemifrån. Jag har inte ro att sitta still och titta på tvätt som snurrar runt och blöts ner med några liter vatten.

nattanalys

Vi var två stycken. Den ena föll för det yttre, den andra för det inre. Tyvärr var jag den senare, jag var fast besluten om att han var  för alltid. Fuck him! Är han lika ytlig som resten av världen? Det är klart att han inte pallade med mitt känsloliv när det började leva på allvar.

Just nu är jag så utsvulten på närhet så det är farligt att gå för nära mig om du är man. Jag törstar verkligen.

Borde ha en lapp i pannan som säger: ”Om jag stöter på dig, ta det inte personligt”. För jag vet inte vart jag riktar min uppmärksamhet, nästan var som helst där den tas emot känns det som.