Jag är maktlös inför mina impulser. De styr mig mer än jag styr dem. Men jag har genom hela livet försökt hitta olika sätt att passa in oss i samhällets ramar och mönster. Nu har jag hittat AA, här ska jag utvecklas, hitta och försonas med mig själv.
En påsk för många år sedan satt jag på ett golv i ett stort tält och människor runt mig sjöng och dansade medan jag grät de största och mest förtvivlade tårarna någonsin. Jag bad att jag inte skulle behöva vara ensam mer, att Gud skulle öppna sin famn och ge mig kärlek och en inre frid som de andra människorna runt omkring mig hade. Jag hade alltid tvivlat på om Gud fanns och inte velat följa med föräldrarna till kyrkan. Nu satt jag här och såg någonstans att Gud fanns, men han fanns på varenda plats utom just på den lilla pölen där jag befann mig. Känslan av att vara ett djävulens barn, att vara övergiven och oälskad kom tillbaka som en tsunami och sköljde över mig. Det var vidrigt. Tidsuppfattningen är vag. Men efter mycket hulkande övergav jag min golvplätt och flyttade mig till en stol på främre raden. Jag gömde fortfarande ansiktet i händerna när en David kom fram och frågade om han kunde göra något.
Ja, du kan be för mitt knä svarade jag. Dansen hade inflammerat båda mina knän och jag kunde knappt stå på det ena benet. Jag hade hört att David hade helat en huvudvärk en gång så det var vad som slank ur mig. Jag kunde sldrig prata högt om själslig smärta, bara kroppslig, den var mer under kontroll.
David lägger en hand på mitt vänstra knä och sluter sina ögon. Jag fylls av tvångstankar, som alltid när jag vet att det är något jag inte får göra. Inuti mitt huvud snurrar svordomarna på bara för att de inte får och jag tänker igen att jag är ett djävulens barn, förtjänar inget bättre, förtjänar inte att vara här.
Efter en stund tar David bort handen från mitt knä och frågar nyfiket hur det känns. Jag vet inte, svarar jag. Knät är fylld av värme från Davids hand och det känns fint, men förutom det vet jag inte hur det känns. Jag känner efter när jag är på väg tillbaka till sovsalarna och det känns ingenting, men jag tog ju en tablett strax innan så det kanske är därför smärtan har lagt sig.
När jag vaknar nästa morgon är det alltid det fösta jag gör att ta mina värktabletter mot smärtan. Men det gör inte ont. Jag trycker försiktigt med fingrarna på knäet. I stället för det eländiga stickandet och en avdomnad känsla är det ett helt vanligt knä. Jag känner att jag trycker på min egen hud. Funkade det? Hade David helat mitt knä?
Trots detta tog det mig en 7-8 år innan jag tog mod till mig och erkände att det finns en makt större en min egen som jag behöver för att klara mig i den här världen, för att få sinnesro, för att kunna le ett ärligt leende. Men idag på mötet fylldes jag av en sån kärlek till alla människor i rummet att jag höll på att börja skratta högt. Jag har en fantastisk sponsor, som är min gud på jorden och som talar om för mig vad jag ska göra och inte göra. Det är vad jag saknat hela mitt liv, att få en instruktionsbok för hur man lever sitt liv.
Men jag tror att jag fick precis det jag bad om när jag satt på den där mörka plätten. Det var bara inte så tydligt som jag hade tänkt. Hade väl förväntat mig ett ljussken eller att få falla ihop i en hög på golvet skakandes som andra gjorde.
