Jag behövde fylla 25 år för att se fantasin om drömprinsen gå i kras. Jag ser film efter annan med äkta kärleks-temat, gråter floder och sörjer att jag inte passar som en pusselbit med någon man där ute.
Verkligenheten är på väg att hinna ikapp mig och kanske kommer jag efter detta kunna möta någon som inte behöver vara perfekt utan bara mänsklig.
Jag tappar bort mig själv och blir skepptisk. Det är när jag blir intresserad av en kille och jag vet att han också har ett intresse. Underförstått är min skeppsis nödvändig eftersom jag ska komma på hans baktankar med att gilla mig. Det kan ju aldrig vara av äkthet, måste fnnas ett dolt motiv. På vilket sätt ska han såra mig? Vad vill han åt? Jag har lätt att känna mig utnyttjad och tro att folk vill komma åt saker genom mig. Att de bara använder mig för att vinna fördelar. vad komemr detta ifrån? Är Anna-relationen med i spelet? Eller högstadiegänget?
Jag önskar att jag kunde fortsätta vara självsäkra, spontana mig även när han visat att han gillar mig. Men jag har ju fortfarande känslan av att ”bli upptäckt” att vara något som han blir beviken på, jag är rädd för att visa upp den lilla människan inuti. Att han ska bli besviken och vända mig ryggen.
Usch va jag vill bli av med detta, men hur gör man är frågan? Träna upp självkänslan försås men det är inte så enkelt, går för långsamt för att jag ska bli nöjd.
